Tobias Westman, en legend som alltid är aktuell. Här i en av skidhistoriens fulaste dräkter. Minns ni vilket landslag som hade en variant av denna för ett par decennier sedan, med orangea detaljer?
Snart start. Cyklisten Edvin Wilsson också laddad.
Resultat Rallarloppet/Reservrallarn 27 km K 2018 finns här. Jag blev 3:a och avståndet till segrande Marcus Johansson var 1.27 min.
Rallarloppet är ett jordnära arrangemang. I år med start och mål på Bottnaryds idrottsplats.
Helgen efter Vasaloppet tog jag ett sent beslut att köra Rallarloppet, som de kallade ReservRallarn den dagen eftersom det var flyttat från tidigare i vinter. Jag fortsätter härifrån att skriva Rallarloppet. Att min tidigare adept Pierre Björkli, som jobbar på Infranord, inte syntes till är ett mysterium med tanke på yrket. Han brukar annars vara en flitig Rallarloppsåkare.
Jag tävlar sällan helgen efter Vasaloppet eftersom jag brukar var tom både fysiskt och mentalt. Nu hade jag inte kört ett enda skidpass sedan Vasaloppet, men jag hade joggat lite och kört någon skidlektion och jag kände mig oväntat pigg och motiverad till att ta på mig nummerlapp. Och så var jag sugen på att testa ett par nya skidor i skarpt läge. Dessutom så var det bara 45 min hemifrån samt ett lopp på ”bara” 27 km så jag hann med en del familjeaktiviteter den dagen ändå.
Anna-Karin Jonsson sopade hem bucklan i D40
Full fart från start
Starten gick och snygg-Mackan (Marcus Johansson) stötte direkt. Jag kom iväg som tionde gubbe och det var lite svårt att ta sig om då det snabbt smalnade av till två spår. Jag kände nästan direkt att jag var fältets tredje starkaste åkare och körde för fullt för att gå ikapp Mar(c)kusarna.
Efter ca 2 km insåg dock att det skulle vara för svårt att själv åka ikapp två så starka åkare som låg och växeldrog där framme (vilket de verkade göra loppet igenom).
Istället formades en klunga med mig, Martin Gotting, Rickard Bergengren, Simon Grenlöv och Oscar Claesson. (Det var också i den ordningen vi blev 3:a till 7:a.)
Kristian Olofsson blir bättre och bättre för varje år. När jag gav honom en staklektion förra vintern såg det bra ut, men jag trodde nog inte att han skulle bli 302:a i Vasaloppet i år. Killen har f ö floppat drygt 2 meter.
Lyckad taktik för UIF
Banan går först ett varv på Bottnaryds elljusspår på 2,5 km (knixigt och småkuperat som så många andra elljusspår). Sedan letar den sig ut genom skogen till en banvall, där stora delar av loppet går på en vändpunktsbana med några avstickare ut i skogen. Som avslutning kör man elljusspåret igen.
Ungeför när vi kom ut på banvallen efter 3,5 km släppte Rickard, men jag märkte att det gick för långsamt när de andra drog. Så jag ville bli av med dem, men samtidigt få med mig min klubbkamrat Martin Gotting. Det låg en gubbe mellan mig och honom i ledet, så jag såg till att byta platser. Jag förvarnade honom vad jag skulle göra och när han låg i min rygg och det var min tur att dra så körde jag i princip max i en minut.
Projektet blev hellyckat för Gotting orkade följa och det blev en liten lucka ner till Simon och Oscar. Hade jag ryckt när Simon legat i rygg hade han kunnat gå med och Gotting kanske inte orkat om. Jag hade kunnat bli själv eller fått med mig fel person. Detta är taktiska självklarheter för mig men som jag skrivit flera gånger förr så tycker jag många skidåkare har mycket att lära kring det taktiska spelet, både för egen del och för lagjobbet. Självklart finns massvis med undantag, som t ex Team Santander.
Martin Gotting kraschade och bröt skidan med 8 km kvar. Det var tydligen favoritparet så han var naturligtvis lite ledsen över det. Det skulle jag också varit.
Närmade oss täten
Gotting och jag växeldrog men det gick lite för långsamt när Gotting drog. Men eftersom avståndet fram till Mar(c)kusarna inte ökade (det var ca 25 s första 15 km) så valde jag att inte dra ifrån. Med cirka en mil kvar kände jag mig fortfarande pigg och började nu trycka på ordentligt.
Vi närmade oss täten men med 8 km kvar föll tyvärr Gotting (ej otur, som många journalister skulle ha uttryckt sig) i samband med ett spårbyte. Det blev ett svårt val för mig, men med tanke på att jag hade dragit mest, kände mig stark samt tog in på ledarduon så valde jag att inte vänta på honom. Jag fortsatte att maxa på platten på banvallen och med ca 5 km kvar låg jag så lite som 15 s efter tätduon.
Sedan orkade jag inte längre. Tiden rann iväg på slutet och jag gled in 1.27 min efter segraren. De två där framme var betydligt bättre än mig på slutet. Men det åkte inte och myste där framme under loppet, det var bara det att de hade en växel till ungefär samtidigt som jag kroknade.
Markus Jönsson 2:a, Marcus Johansson 1:a och jag 3:a i Rallarloppet 2018
Bra form
Sammanfattningsvis är jag jätteglad jag åkte dit. Gemytlig tävling och bra arrangemang. Kul med natursnötävlingar i Götaland också.
Formen bedömer jag som ungefär likvärdig med Vasaloppet. Denna gång hade jag riktigt bra skidor, vilket var kul! Jag ska erkänna att jag är lite bitter att jag inte fick rygg på täten i starten. Då hade jag nog kunnat följa med till 5 km före mål. Men det är ju ett hypotetiskt resonemang…
Enligt Polar V800
Tid: 1:17:52 (satte på lite innan)
Sträcka: 27,62 km
Snitthastighet: 21,3 km/h
Totalstigning: 245 meter
Fall enligt: 235 meter
Puls: Strulade lite i början så snittet ej relevant. Men låg stora delar och stakade på 90 procent av max.
Väder: Typ strax under till strax över nollan, natursnö. Mulet.
Skidor: Madshus Redline Plus 210 cm årets modell, gick jättebra
Slip: Blå av Tomas Söderberg, samt en del handrillers
Valla: Vet ej, Jan Flodin vallade
Marcus Johansson efter segern i Rallarloppet 2018
Rebecka Grenlöv och Marika Sundin. Simon och Rickards andra hälftar
Arvid Öhrn är en del av de trevliga och tänkande grabbarna från Holaveden. Arvid är också en jävel på att kuta, så se upp i löploppen. Till vänster min far, som återigen ställde upp och hjälpte till på en skidtävling. Han fyllde f ö 71 år igår.
Johan Palmér, också en del av Holaveden och tidigare återkommande gästbloggare här. Ser lite frusen ut här?