Erik Wickström före Gabriel Thorn i Vasaloppet 2015. Bilden har jag köpt av sportfoto.com.
Resultat Vasaloppet 2015 finns här.
Mitt lopp
Placering: 37:a (näst bästa placering, bäst var 25:e-platsen förra året)
Tid: 4:27:17, 25.29 min efter täten
Markus Jönsson före mig och Oskar Svärd (skidspetsarna syns) i Risbergsbacken. Vi tre åkte mycket ihop första halvan av loppet. Foto: Tobias Eriksson.
Stort tack för alla gratulationer som strömmat in från olika ”ingångar” (SMS, mejl, IRL, telefon, Facebook, blogg etc)! Många av gratulationerna har varit lite tveksamma, där avsändaren med all rätt inte riktigt vetat hur nöjd jag varit. Och visst kan man anta att det finns ett visst missnöje att bli tolv placeringar sämre än förra året när jag är en bättre skidåkare i år. Men jag ser det inte så. Jag är mest väldigt glad att jag återigen visar att jag hör hemma i eliten, även om jag inte hade stolpe in från start till mål i år, vilket jag hade förra året. Formmässigt prickade jag återigen perfekt.
Annorlunda start
Veckan, dagarna, dagen och morgonen innan start var jag mycket mindre nervös än vanligt. Jag visste att jag var i bra form, föret passade mig och jag hade allt att vinna och lite att förlora. För övrigt så är formtoppning för mig något annat än exakt rätt träningspass på specifika dagar sista veckorna. Jag har ingen möjlighet att detaljstyra min träning, så viktigast för mig är istället att hitta harmoni i vardagen, jobba lite mindre och följa vissa stora drag i träningen. För mig funkar det bra att vara väldigt grenspecifik sista två veckorna, med mycket A2 och A3 minus (långloppstempo), få stenhårda intervaller, mycket flack stakning och i princip ingen skejt, löpning eller styrka.
Elitledet. Jag stod i tredje rad.
Jag skrev tidigare på bloggen att jag bara hade ett par skidor uppvallade, men lite oväntat fick jag också ett par nya skidor uppvallade och levererade kvällen innan loppet. Vanligtvis är det ganska irrelevant att testa på startgärdet på morgonen innan start, men i år var föret sådant att jag bedömde att de skidorna som gick bäst på startgärdet förmodligen skulle vara bäst lämpade för loppet. De nya skidorna gick bäst så jag valde dem. Jag hade åkt totalt 5 min på det paret, så det var såklart en stor chansning. Samtidigt var jag inte övertygad om mitt andra par, så jag valde att ta risken.
Øystein ”Pølsa” Pettersen före start
Jag stod i tredje rad i elitledet lite till vänster och när starten gick blev jag som många andra hindrade av en ”startgrind” som inte öppnades. Jag blev stillastående och det kändes som tio sekunder, men det var nog max fem sekunder. Som tur var lyckades jag putta fram åkaren som jag åkt in i och trasslade ur mina skidor och kom iväg hyfsat. Det var nog värre för andra. Men det var en hel del led 1-åkare före mig och vid vägövergången efter en kilometer hade nog en bra bit över hundra åkare framför mig.
Otroligt bra backe
Det blev tjockt i backen och risken är att man blir instängd och då blir det ingen rolig start av loppet. Jag lyckades dock behålla lugnet och stakade mig metodiskt fram i lagom takt. Visst var det jobbigt, men jag låg aldrig närmare max än att jag hade tio pulsslag till godo. Vid andra vägövergången halvvägs upp i backen började det bli lite glesare och då kunde jag avancera lite lättare.
Johan Kjølstad och Anders Södergren på bussen på väg mot duschen.
Precis som förra året var det en ganska magisk känsla att staka om världsstjärnor och dessutom känna sig fräsch. Det är bra för självförtroendet att uppförsstakningen fungerar så bra. Även om Daniel Richardsson inte alls hade dagen så var det speciellt att staka om honom några hundra meter före toppen. På toppen av backen låg jag på ca plats 20 utan att vara speciellt trött och när jag tittade bak var det en lucka och plötsligt var vi en klunga på ca 20 man som var loss och ”jagade” en soloåkande Anders Södergren med fäste.
Det gick aldrig långsamt, men samtidigt inte speciellt fort fram till Smågan. Folk kom ikapp bakifrån, men inte speciellt många och hela fältet var utsträckt. Det kan tyckas märkligt med tanke på att klungan brukar vara rejält stor fram till Mångsbodarna.
Mina mellantider Vasaloppet 2015
Fyra stora anledningar
Många har undrat varför tidsskillnaderna blev så enorma i årets Vasalopp och här är mina fyra huvudförklaringar.
1) Tufft före tar ut sin rätt. Man ska vara genomtränad för att orka 9 mil i hög fart med ett motstånd som är betydligt trögre än 4:or på rullskidor (för övrigt var jag glad att jag nästan enbart kört på fyror i höst då föret blev som det blev).
2) Skidor, struktur och valla blir otroligt avgörande i detta före. Det mycket större skillnader än normalt bland elitåkarnas skidor. Många i eliten bröt pga dåligt glid, vilket jag f ö tycker är märkligt (jag är i och för sig ”antibryt-fascist”). Richardsson kan jag dock förstå, han har Holmenkollens femmil mindre än en vecka senare.
3) Det var en liten ishinna i spåren längst fram. Jag satt ganska högt upp och låg ofta på placering 10-15 första milen på myrarna. Ofta valde jag att åka i eget spår framför att utnyttja minskat luftmotstånd genom att ligga bakom någon. Det är också anledningen till att det på TV ser lite konstigt ut att tätklungan i början låg i flera olika spår trots att de var få. Jag insåg också att det var bra att ligga långt fram så länge det gick, eftersom de andra hade så svårt att komma ikapp trots att inte farten var superhög. Enda gången tidigare jag varit med om en liknande ishinna var i Jizerska 2011, då jag blev 24:a trots att jag var hela en kvart efter täten på 50 km. Visserligen var inte konkurrensen som idag, men det var ändå enorma tidsskillnader, delvis pga en liten ishinna som de första kunde dra nytta av.
4) Fördelen av att ligga i klunga var mindre än normalt. Detta är tudelat. Dels blir fördelen av minskat luftmotstånd lägre vid lägre fart, vilket gör att klungorna blir mindre vilket i sin tur leder till ännu mindre utnyttjande av minskat luftmotstånd.
Här syns jag som 17:e man. Minns ej om före eller efter Smågan. Väldigt utsträckt klunga. Foto: Magnus Östh.
Daniel Nordebo bor i Göteborg och tränar i Borås ibland. Han åkte förbi mig ner mot Risberg och slutade på en finfin 31:a-plats. Grattis!
Tungt från 13 till 43 km
Strax efter Smågan, efter ca 13 km, var Anders Aukland klar med sin uppvärmning och skickade på i stakningen. Det syns också ganska tydligt på TV. Då orkade inte jag och släppte nästan direkt och kom tillsammans med bl a Markus Jönsson och till och från med Oskar Svärd. Sedan blev det tre tunga mil där jag ställdes på mentala prov. Det går ganska mycket utför ner mot Mångsbodarna och där blev jag omåkt av många. De lättåkta partierna blev väldigt tuffa och ner mot Tennäng hade jag nog ungefär lika hög puls som i första backen. När jag sedan kom till Risbergsbacken var jag sliten och åkte med Oskar Svärd och Markus Jönsson, som hade ungefär samma erfarenheter. För övrigt kom Richardsson som skjuten ur en kanon uppför mot Risberg, men sedan såg jag honom stå vid spåret vid Evertsbergssjöarna.
Det var en mentalt jobbig period från 13 till 43 km att bli omåkt av många åkare. Men jag försökte fokusera på att föret var annorlunda längre fram och så länge jag höll jämn marschfart skulle jag hinna upp väggade åkare längre fram. Det var ju trots allt ”väggföre”. Jag valde att åka lite annorlunda taktiskt. I ett normalt långlopp försöker jag oftast hänga med så länge det bara går och ta rygg på alla som åker om. I söndags valde jag istället att inte gå med om det gick för fort, för att ha krafter kvar andra halvan.
Stefan Palm och Z överträffade båda sig själva med en 75:e- respektive 80:e-plats. De har inte varit topp 150 innan.
Härlig vändning
Folk flög förbi fram till ca 43 km vid Evertsbergssjöarna, där kom den avgörande vändningen som jag är väldigt tacksam för. Jönsson och jag låg i samma tremannaklunga med en utländsk åkare då en italienare passerade. Det var första gången någon passerade med bara lite högre fart och då valde jag att bita mig fast. På nästan samma gång jag lyckades få en rygg släppte Jönsson och framför mig såg jag Patrik Johansson i låg fart framför mig. Det kändes som jag hade lite flyt där och strax innan backarna ner mot Vasslan efter Evertsberg var vi ikapp Gabriel Thorn, Robert Eriksson och någon till som tidigare åkt om, samt Oskar Svärd som hade åkt ifrån mig någon halvmil tidigare.
Rickard Bergengren var så glad så han inte visste var han skulle ta vägen efter sin 120:e-plats. Imponerande åkning av skåningen som bor i Borås! Väldigt kul för mig att det gick så bra för Palm, Z och Rickard, eftersom de är de tre jag kanske har mest kontakt med i elitledet.
Det blev en liten klunga fram till Björnarvet, där Oskar och italienaren var starka och drog ifrån medan Gabriel och jag bildade en duo som varade till 77 km. För övrigt vill jag ge stort beröm till Oskar Svärd. Oskar hade tröga skidor och var nog inte jätteinspirerad att harva med mig runt placering 40 i 5,5 mil. Men han kämpade hårt hela vägen och kunde avsluta starkt och blev till slut 25:a. Såklart ljusår ifrån hans mål, men han får högt betyg av mig för den insatsen. Vid ett tillfälle då jag frågade en ledare vad vi låg svarade Oskar sarkastiskt ”150” vilket nog väl beskriver hur roligt han hade.
Petter Eliasen och Anders Aukland i Moraparken. Hårda killar. Foto: Lars-Åke Carlzon.
Fin duo med Gabriel Thorn
Gabriel och jag hade ett bra samarbete. Jag var starkare än han uppför, medan han var snabbast nedför. Så även om jag höll igen lite uppför Björnarvet, Lundbäcksbackarna mm så fick jag en lucka i alla uppförsbackar. Men på toppen av backarna stod jag i princip still och väntade i sann Northug-anda och tog rygg nedför. Sedan kunde vi växeldra på platten. Det gynnade oss båda. Uppför Hökbergsbacken hade jag en rejäl lucka och då tänkte jag att nu kör jag, men i slutet av nedförsbackarna efter Hökberg var han bara 10-20 meter bakom. Då slutade jag staka tills han var helt i rygg och sedan växeldrog vi på platten. För övrigt kom vi i Hökberg ikapp Martin Bergström, som åkt världscup i år. Han var 9 minuter efter mig i mål. Snacka om att vägga med stil. Innan Hökberg hade vi passerat tidigare OS-guldmedaljören på 50 km Georgio di Centa, som hade kroknat. Vi passerade även Stian Remseth Andresen och Kjettil Dammen.
Oscar Bergenholtz stakade in topp 500. Patrik Alperud bröt tyvärr i Evertsberg. Han ska renovera vårt kök i april, så det var kanske bara bra att han inte tog ut sig för mycket.
Jag kände att Gabriel började bli trött och på toppen av Krångåsen (13 km kvar till mål) bestämde jag mig för att göra mitt eget race och började dra på ordentligt. Det kändes riktigt bra hela vägen in i mål därifrån. Sträcktiden från Eldris var f ö den 25:e snabbaste. Med 7 km kvar kom jag ikapp årets Jizerska-vinnare Morten Eide Pedersen och Arne Post. Morten släppte direkt medan Arne och jag växeldrog hela vägen in mål. På slutet var Arne starkare än mig, men jag var mycket glad, nöjd och stolt över att glida in som 37:a man i Vasaloppet 2015!
Adam Steen sken som solen efter topp 50 för första gången. Han berättade också vad han fick i böter för att ha för stor Ormsalva-logga på tävlingsdräkten.
För övrigt:
- Det var många elitledsåkare som bröt: Daniel Richardsson, Bill Impola, Rasmus Blom, Oscar Persson, Samuel Norlén, Thomas Steurer, Henrik Alm, Peter Arnesson, Alexander Artemyev, Mattias Claesson, Bruno Debertolis, Mattias Edvardsson, Thomas Gifstad, Martin Gotting, Tobias Hansson, Martin Holmstrand, Anton Karlsson, Vegard Kjøs Egge, Maciej Krezmer, Linus Larsson, Håkan Löfström, Johan Löfgren, Brian McKeever, Pontus Nordström, Robin Norum, Kristian Olsen, Geir Ludvig Aasen, Johan Persson, Lars Petter Stormo, Lars Suther, Morten Sønsteby, Ivar Tveiten, Madis Vaikmaa och Tobias Westman. 34 st herrar av 222 anmälda (dessutom en hel del DNS). Jag har inga som helst belägg, men det måste vara rekord med god marginal. Vissa hade säkert tråkigt oflyt på olika sett, men många jag pratat med och läst rapporter så bröt de pga dåligt glid. Som sagt, skidorna varierade stort i söndags. Det var också lite skillnad på första och andra halvan av loppet. Mina skidor gick bättre andra halvan än första halvan.
- En åkare i elitledet blev diskad.
- Fyra på topp 100-listan för herrar har Ulricehamns IF som klubbadress (dock tävlar Stefan Palm och snygge-Marcus för Lager 157 SKI TEAM). Det är bara Östersunds SK som slår det med sex topp 100.
- Jag stakade alla backar, saxade inte någon gång.
- Mediumtrugor kändes som rätt val.
Per Löwendahl och jag åkte hem ihop. Denna gång intogs Hawaiin i Sunne.
Enligt Polar V800
Snittpuls: 157 (84 procent). Tog en mellantid vid 45 km och dit hade jag 87 procent i snittpuls.
Maxpuls: 174 (94 procent)
Längd: 90.37 km
Snitthastighet: 20.2 km/h (satte på klockan en minut innan start)
Totalstigning: 835 meter
Totaldrop: 1115 meter
Maxhöjd: 534 meter
Till sist stort tack alla ni som supportar mig på olika sätt innan, under och efter loppet. Framförallt min familj och min klubb, men också alla ni andra som peppar på olika sätt. Tack! Klubbens drickalangning var för övrigt top notch! Jag är glad att åka för Ulricehamns IF.
